Hösten är här åtminstonde höststormen.

Idag piskas Åreskutan av vindbyar på 30 m/s, hemmavid är det kanske inte det samma men troligen en 15-18 i byarna.

Typiskt jag som kom av mig i husbygget och plåttaket är inte fastspikat man hade ju lite justeringar att göra.

Idag ska GAIS tvåla till HBK, är du där och bevakar det hela??

Skulle nog tro det, jag får nöja mig med radioreferaten och sporten ikväll.

Igårkväll hittade jag ett GAIS program från matchen GAIS - Ljungkile, det var den sista match jag var på med  dig Janne.

Jag hör fortfarande dina sura inlägg och grymtande då Ljungkile ägde de första 30-35 minuterna av matchen, men som tur var tog de grönsvarta sig i kragen och vann.

Idag tar ni HBK sen är det bara att sträva mot slutspelet, om det är möjligt att nå dit.

Jimpa

Varför är människans hjärna så funtad att man inte för ett ögonblick kan släppa en traumatisk upplevelse?

Jag vill INTE glömma men för ett kort ögonblick tänka på något annat.

För varje gång jag begraver ansiktet i mina händer dyker en bild,

en frekvens, ja en "videoflash" upp för mitt innre.

Detta borde vara en glädjande upplevelse för det är dina tokiga kommentarer eller grejer du gjorde, men nej det knyter sig bara.

Det infinner sig så småningom en mer normal vardag det vet jag men just nu kan jag inte annat än att beundra hans kvinna som visar upp ett lugn, en stabilitet och en värme utåt.

Självklart är hennes smärta långt överstigande den jag känner, men vilken styrka.

Idag är jag på jobbet men gör jag någon nytta det känns mer som om man svävar runt i ett vaccum.

Trodde nog att det skulle föra tankarna tillbaka till verkligheten men nä.

Nu ska jag åtminstonde göra rätt för min lön.

Jimpa

Vet inte hur jag ska tackla det dödsbud jag igår fick av min bästa väns fru.

En stor chock och en total tomhet infann sig.

Milljoner frågor virvlar runt, varför varför blev det så.

Varför har man inget fattat? du var stark utåt höll problemen för dig själv, ville väl inte belasta någon annan, på så sätt var du en hjälte.

I 20 år fick jag vara din vän, 20 år en kort tid i ett långt liv.

Vi har fått många roliga stunder ihop, både privat och på innebandyplan.

Du var ur gängorna och tyckte du va kass,

men jag peppa dig och du kom igen.

Jag var aggresiv på plan och du lugna ner mig med dina psykologiska inlägg och fick mig att inse att motståndaren bara var en idiot.

Vi var jämngammla med tyngd på gammla med tanke på lagkammraterna som  är 20 år yngre och gammlingarna höll ihop.

Nu har du gått vidare och lämnat främst din fru och era två barn men också en stor skara vänner.

Även om jag inte tagit in det helt i min hjärna så saknar jag dig redan.

Denna blogg kom till för att hedra minnet av min vän och för att jag ville skriva av mig detta, vilket jag gör med rullande tårar.

Janne vila i frid

Din vän Jimpa